Jag kommer ihåg alla de gånger jag har åkt flygplan ensam. Varje gång fick jag ett blått kuvert som dom stoppade runt halsen på mig. Sedan skickade dom iväg mig till planet och där satt jag. Som någon jävla skör fraktvara med betalningskort runt halsen. Varför har dom så, till små barn egentligen?
Jag kan tänka mig att det är bra att papper finns, om jag av någon anledning skulle tappa bort mig. Men hur svårt är det egentligen att tappa bort sig mellan flygplanet och väntrummet, där någon alltid väntade på mig? Ja herregud. Nattens tankar.
Jag kommer ihåg en annan sak också. Jag var ganska runt 8-9 år gammal och var på väg till min moster, med flyg, i Kungsör. Bredvid mig satt det en kille, som kanske var runt 24-25 år gammal. Ung, men väldigt gammal för mig såklart. Han pratade med mig om onödiga saker och jag var liten och blyg, så jag var väl inte så pratglad. Men när jag tillslut hade mjuknat upp sa jag: "Kolla, vågorna ser ut som sälar!" till honom. OCH HAN SVARADE MIG INTE. Fatta besvikelsen jag kände då.
Sedan kommer jag ihåg när jag fick lock i öronen och hörde inte att flygvärdinnan pratade med mig. Hon erbjöd mig mat och jag satt och kollade ut genom fönstret och ignorerade henne. En annan sak jag kommer ihåg är att jag alltid blev kissnödig på flygplanet. Det slog aldrig fel. Och jag vågade aldrig gå till toaletten, för jag satt alltid längst in mot fönstret. Vilken tönt jag var. Och varför kunde jag inte bara kissa innan jag gick på flygplanet? Hallå, IQ?
Kommer också ihåg när jag var på Arlanda och skulle pröva en massagestol för 10 kronor. Den lilla "bollen" som skulle massera mig i nacken var inte direkt skön. Jag var ju liten och alldeles för kort. Så den lilla bollen som egentligen skulle dunka mig i nacken slog mig i huvudet istället. Jag kommer ihåg att det inte var trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar